Hur mycket ska man tåla?

Ojojoj! Det blev verkligen en händelserik resa med många små dråpligheter.

Det började redan i säkerhetskontrollen på Arlanda. Fick packa upp ALLT ur mitt handbagage för kamera, dator, surfplatta, ritplatta och telefon skulle läggas i separata små plastlådor. Självklart går detta bra när man packar ur väskan, men blir ett smärre kaos när man ska packa ner det igen. Allt kommer ju i omvänd ordning. Och folk har bråttom. Jättebråttom. Ingen har ett uns av tålamod eller förståelse för att man måste packa en fotoutrustning på ett speciellt vis. Men allt gick bra till slut.

Dessvärre gick det inte lika på flygplatsen i Bangkok. Säkerhetskontrollen tycker tydligen att man ska klara sig med två plastlådor, det är nämligen så många som får plats. Detta innebar att efter att jag lagt mina saker i de två plastlådorna försökte springa till slutet av bandet för att plocka av dem, vilket naturligtvis inte gillades av säkerhetsvakten. Ja, jag sa ju det! KAOS!

Allt gick dock relativt smidigt tills jag skulle stoppa ner min ipad i väskan. En väldigt stressad dam kör in sin väska i magen på mig när hon ska ta ner den från bandet och jag känner hur ipaden glider ur mina händer… Jag ser som i slowmotion hur mina famlande händer försöker fånga den, dock utan att lyckas, och jag hör det illvarslande ljudet av glas som krossas när den landar på marmorgolvet. Jag vågade inte lyfta på locket för att se förödelsen, utan stoppade ner den i väskan och gick därifrån.

Väl inne i avgångshallen letade jag upp Starbucks för att ta en kaffe och vänta på mitt anslutningsflyg till Phuket. Jag vågade fortfarande inte öppna ipaden och började få lite ångest över hur mycket det skulle kosta att laga den. Man vill ju inte börja resan med att hosta upp ett par tusenlappar. Kaffet smakade gott och plötsligt var det dags att bege sig till flighten.

Planet landade i tid på Phukets flygplats och jag fick mitt bagage bland de första, så jag kom snabbt iväg. Jag tänkte att nu är det väl slut på otur för idag. Men tji fick jag. Ute i ankomsthallen bokade och betalade jag en taxi, stressad som jag var struntade jag i att lägga ner växelpengarna i plånboken, så någonstans på väg ut till den väntande taxin tappade jag dem. Fråga mig inte hur! Taxichauffören frågade vart jag skulle och jag kom på mig själv att jag inte hade en aning. Jag hade inte någon adress till huset jag hyrt. Hur hade jag kunnat missa det?
Jag föreslog att vi skulle åka till Kamala och att jag därifrån skulle försöka peka mig fram. 45 minuter senare stannar bilen, 200 meter från huset. Anledningen var att det inte någon bilväg fram till huset. Så bara att försöka ta sig uppför trappor och genom leriga gränder – ja, det är ju regnperiod här nu så lite lerigt är det.

Nu ska du ju inte tro att allt elände var över, nejdå! När jag skulle öppna resväskan ser jag att “någon” lyckats trycka ihop låste så det går inte att öppna. Jag letade runt i huset utan att hitta varken kniv eller sax, så jag bestämde mig för att gå ut och leta reda på någon granne som kunde låna mig något verktyg. Men även detta lilla äventyr slutade bra för mig, mindra bra för väskan. Men vad gör väl det. Det finns nya att köpa, även i Thailand. Nu återstod bara en sak – att gå och handla. Mot alla odds klarade jag det utan att ramla, tappa något eller skada någon annan. Tur var väl det!