Nyårslöften – nej tack!

Häromdagen, närmare bestämt i tisdags, satt jag och min kollega på mitt favorit-lunchställe. Vi hade hittat ett ledigt bord och slagit oss ner för att invänta maten och vi småpratade lite om vad vi gjort under jul- och nyårshelgen, ämnet gled snart in på det där med nyårslöften.

Jag är definitivt inte en person som klockan tolv står med glaset i handen och inbillar mig att om jag lovar mig själv något NU så kommer det att slå in. Pyttsan! Vill man komma från punkt A till punkt B, får man slita, den resan kan inget litet fyllelöfte i världen göra varken enklare eller snabbare. Dessutom tycker jag att det är att spilla bort ett fint glas skumpa.

I ärlighetens namn har jag nog aldrig gett mig själv ett nyårslöfte. Däremot minns jag att två av mina kompisar ett år lovade att sluta röka. De införskaffade både plåster och tuggummi, som på den tiden bara hade en smak – äcklig. De kämpade och slet, de blev sura, griniga, lättirriterade, klagade på viktökning och jag vet inte vad. Men varje torsdag-fredag-lördag så stod de där med en cigg i handen och sa att de bara feströkte. Ja, eller hur!

Det hela slutade med att det var JAG som slutade röka, trots att jag inte lovat mig det. Vaknade bara en dag och var bakis, ni vet så där som man bara kan bli när man är i 20-års åldern, och trodde jag skulle dö. Jag la sonika ciggen på hyllan och glömde bort att röka, och jag inte tagit ett bloss sedan dess! Det du!

Om jag ska vara ärlig tror jag nyårslöften ger prestationsångest. Vill jag exempelvis träna så ska det vara för att jag verkligen vill det och tycker det är skoj, inte för att jag lovat mig det i ett svagt ögonblick av både alkolholberusning och grupptryck. Jag tycker faktiskt rent av nyårslöften är för loosers.

Vad tycker du? Och vad var i så fall ditt nyårslöfte?

Vanliga nyårslöften